Jag försöker förstå vad som hänt, men allt bara snurrar. Tårarna kommer bara helt plötsligt, det räcker med en tanke eller att jag ser något som vår lilla Sockertopp hade. Dagarna går sakta framåt, de kommer att bli veckor och jag vet att förr eller senare så kommer vi att kunna skratta igen, men just nu ser jag inte den dagen. Dottern kommer ner med tårar i ögonen och berättar att hon drömt om lilla Hulda. Vi gråter ihop en stund, jag försöker förklarar att allt blir bra, men när jag inte tror på det själv hur ska jag kunna få någon annan att tro på det. 

Tänk om.... Om vi inte åkt på ponnytävlingarna, om vi hade bestämt att rida tidigare... Om....

Varför??? Jag är övertygad om att Hulda är den bästa häst vi någonsin kommer att ha haft. Och då menar jag inte bara på grund av hennes gång eller hoppförmåga. Hon var en underbar individ och allt jag kunde se med henne var bra. Hon skulle ha blivit den där lilla ponnyn med det stora hjärtat som son/dotter hade kunnat busa omkring barbacka på i skogen, hon hade kunnat bli en toppen kompis på tävlingsbanan, hon var den gosigaste lilla tös man kan tänka sig i stallet och hagen. Redan dag 1 kom hon när man ropade på henne i hagen. Jag förstår inte, varför??? Hon blev 4 år och nästan en månad, hon hade livet framför sig. Vi hade livet med henne framför oss.

Jag ska försöka berätta vad som hände...

I söndags eftermiddag så skulle dottern och jag ut och rida, hon tog in Hulda och sa till mig att hon var konstig. Jag såg direkt att det var något med magen, kraftig kolik. Efter att ha gått med henne och fått i henne både olja och vatten och inget blev bättre ringde jag till vår inte allt för trevliga distriktare, som snäste av mig (som vanligt) med att det var "bara" kolik och att den antagligast skulle vara borta innan han kom. Så då ringde jag Sundsvalls distriktare och sa att vår distriktare inte kunde komma på en gång. Hon lyssnade på min beskrivning av symtomer och kastade sig in i bilen och kom. 21.00 kom hon och 7.30 i morse for hon efter att ha gett en sista dunder kur mot smärta, lugnande och avslappnande.... Men tyvärr... Antagligast var det tarmvred redan när vi tog in henne, men som hon sa, det kunde ju bara ha varit gaser i tarmarna också. Vi hade kontakt med både Ulltuna och Strömsholm för ev operation och rådgivning. Men hon blev aldrig så bra att vi vågade lasta henne.     

Så vid 12-tiden kom en lätt skamsen distriktare från mitt distrikt och gav henne den sista sprutan. Jag utelämnar mina kommentarer till honom och mina tankar om vårt distrikts veterinärer, eftersom jag är övertygad om att ni förstår att de inte var så trevliga. 

Som avslutning så måste jag ge en stor eloge och tack till Sundsvalls vikarierande distriktsveterinär Caroline för ALLT hon gjorde under den natten för Hulda, för stödet hon gav mig. Och ett lika stort tack till Johnny, Bollnäs Djurtjänst, som lade om sin tur till förmån för oss. Om ni bara visst hur mycket ni är värda!

Jag tackar för alla era fina ord och tankar i förgående blogginlägg.

Just nu känns allt väldigt jobbigt så jag vet inte riktigt när jag kommer tillbaka...

Tack lilla fina Sockertoppen Hulda!   

Det är så här du kommer att leva kvar i våra minnen

Skriver

Kerstin