... Sedan jag vaknade, har slumrat till lite under tiden som gått, men inte sovit. Trots detta är jag inte trött, men ej heller pigg. Går nog mer omkring i en vakumbubbla. Det har varit en omtumlande dag. Sjukhus besök (inget allvarligt), ett hastigt besök hos Sydneys fodervärd, som numera stolt kan kalla sig ägare till Sydney. Tuffa beslut, men det kändes rätt i hjärtat och efter många månader hemifrån så trodde jag att det skulle bli lite lättare, men så var det inte. Sydney har ett toppen hem hos bra människor och det är det som räknas.

Sedan blev det ett snabbvarv inne på affären, gick i ytterspår hela tiden, inget extra kom ner i vagnen, bara det allra nödvändigaste, hjärnan vilade lite då. Landade hemma, hundar ut, stallet fixat. Mellis med barnen,försöka hitta en lucka för några dagars semester med dem till sommaren. Sedan tittade finaste Anna förbi, Zeros fina tjej med sin mamma. Finaste och underbaraste tjejen hade laddat kameran och ute vräker det ner snöblask. Men det kommer fler dagar, dagar med sol och ridning i lugn och ro.

Mitt liv har tagit en annan väg, det är allt jag säger för tillfället. Om jag är tillbaka nu vet jag inte. Allt snurrar på i 200 knyck, konstigt nog har jag läget under skaplig kontroll. Jag kan inte styra över allt omkring mig, men som alltid så jobbar jag tydligen bäst under "stress". Likaså märker man i min situation vilket enormt kontaktnät och underbara vänner man har. Hästarna ger mig så mycket just nu, styrkan att ta mig vidare, upp ur diket och ut på den fina vägen igen. Jag är tacksam över varenda minut jag har med dem. Idag när jag släppt ut dem i hagen så visslade jag på dem efter ca 15 minuter, trodde väl aldrig de skulle komma. Så gissa vilken glädje jag kände när alla 3 pojkarna spetsar sina små öron och nära på tävlar om vem som ska komma först!   Jag kan inte påstå att livet är orättvist, inte efter att ha fått äran att få umgås med dessa underbara individer.

Just nu regnar det, men solen kommer...

Kram på er!

Kerstin