Lite positiva saker, för jag skulle ju ta mig i kragen!   

På fredag ville jag rida, oj vad jag ville, men det var grått och dimmigt ute och timmerbilarna körde skyttetrafik. Kändes inte som om det var läge att ge sig ut på vägen då... Deppade ihop lite när jag kom hem från hundpromenaden, men så från ingenstans så kom energin... Pysslade och donade lite innan ungarna kom från skolan, tog lite mellis med dem och sedan ställde jag mig och planterade om mina växter?! Och när hände det senast!? Torkade ur kylskåpet och slängde mat som kändes lite "tveksam", dammsög och rensade en skänk som står i köket, slängde en massa skräp som jag av någon konstig anledning flyttat runt huset innan. Klippte klorna på hundarna och började borsta dem (det kommer att ta lite tid..), friserade Eddie runt tassarna och klippte rent under dem så inte snön skulle fastna. Ungarna for till sin pappa, hundarna följde med och jag fortsatte plocka lite både inne och ute i stallet. Kände mig rätt nöjd! 

Idag, lördag, sov jag till kl. 15.00 Pigg och utvilad efter nattens jobb så fixade jag kaffe och macka. Kaffet smakade ljuvligt i den väldigt rena och fina perkulatorn! Den fick sig en omgång även den igår.   Solen sken och Hero stod vid grinden och jag tror han ropade på mig. På med ridkläder och ut i stallet, fixade och donade, har svårt att göra sådant efter ridturen, vill att allt ska vara klart. Solen gick ner och fram kom månen och lyste upp. Så på med sadeln och de få reflexer jag hittade, visade sig nämligen att jag har trippel uppsättning med reflexer till ponnyerna och inget till Hero. Lyckades iaf hitta ett par benskydd med reflexpiping på, fick på 4 benreflexer med lite finurlighet, ländtäcke på, även det med reflexpiping och ett reflexmärke på ena sidan, mina shortchaps har även de reflexpiping. Kan väl inte säga att jag skulle släppa iväg någon unge ut på vägen med så lite reflexer, men jag borde ju klar det, tänkte jag, man får ju planera lite... Ut på vägen och in i skogen, månen lyste verkligen upp, det var härligt att rida!! Skrittade en bra bit in i skogen innan underlaget blev lite tveksamt och vi vände. Ute på vägen igen så mötte vi 3 bilar utan problem, vi stod på en infart helt lugnt när 2 passerade, den 3:e stannade faktiskt och då var det inga problem. Travade fram och tillbaka som vi brukar nu för tiden och han har verkligen "landat" i form och takt/tempo. Nu kan jag även ändra honom, flytta några steg, be om några steg i en öppna, länga steget både i skritten och traven några få steg utan att han faller isär eller ilar iväg. Det är stort för oss. Han sätter oftast igång bra, slarvar jag, slarvar han, vilket inte är mer än rätt. Det är en helt annan häst jag rider nu än innan vilan. Så nu längtar jag verkligen till att få börja galoppera honom, men det är bra att det är lite halt och så nu, så hinner vi båda bygga upp oss innan nästa gångart ska formas. Men en ridbana vore verkligen kul, så jag fick se om jag bara lurar mig själv eller om vi kommit en bit på VÅR väg. Och jag är nöjd med det. Ett steg åt VÅRT håll.

Ha en bra kväll!!

Kerstin

Försökte inte alls smita undan..   Trots vad Nina och Marianne påstår... Ha ha, vägde mig faktiskt, men SEDAN föll allt i glömska. +1kg stod vågen på, jag hade räknat med mer så det var ok ändå. Jag har inte mått bra sista tiden, varför vet jag inte, saker som händer runt mig, inom mig eller vad det nu än må vara. Vissa personer hanterar det genom att prata, andra genom att springa/träna och så sådana som jag som stoppar saker i munnen. Tyvärr då ätbara saker. Hade varit bättre att tugga på ett sugrör eller så. Vet egentligen inte om jag mår bättre nu, men igår fick jag tillbaka lite av energin och tog tag i en hel del saker, banala för vissa, men just igår var det stora saker för mig. Handlar väl mycket bara om att ta sig i kragen och komma igång igen. Just nu saknar jag orken, lusten, ser inte längre det positiva. Jag vaknade upp lite där när jag beklagade mig för min käre bror att jag och dottern fått magsjuka under min långledighet, "Ja men va bra, sa han. Då slapp du ju förlorad inkomst." Och det är precis så jag brukar tänka, men nu gör jag inte det längre.. Ser det mörka, jobbiga. Jag har massor med saker att vara glad över, men jag ser det inte så. Får ta mig i kragen och ruska om mig och sedan får Nina och Marianne se upp!!   

Kram

Kerstin