Sullivans egna ord om söndagens promenad...

Dethela började med att matte stod och myste med mig, hjälpte mig att få bort en massa kliande löst hår, sprutade något i manen och svansen. Egentligen tycker jag det är lite läskigt, men hon får hållas, hon verkar ju tycka det är kul. Sedan kom hon med ett träns, ja jag har lärt mig att det heter så, det var för stort, och bettet för långt, så hon fixade och trixade och till slut sa hon att "Det får duga för dagen." Har ni hört på maken?? Det får duga?! VA, det är MIG vi pratar om!! Men innan jag hann protestera så hade hon gått ut och det var bara att följa efter. Idag skulle vi tydligen gå åt andra hållet, en det tyckte inte jag, så jag tryckte mig mot matte med bogen för att styra om henne, men hon buffade tillbaka. Hmm, hur tydlig ska man behöva vara egentligen, vettet måste ha blåst bort från matte. Jag stannade, satte alla 4 hovarna bestämt i marken och höjde huvudet, nu skulle hon allt se vad stor och stark jag är... Matte tittade på mig, drog en suck, ställde sig bredvid mig och killade mig med spöt på rumpan... Hi hi, jag tog ett steg fram och matte klappade mig och jag fick en godis. Hmm, helt plötsligt hade vi gått flera steg medan jag tuggat i mig godiset, prövade putta på matte igen med bogen. Men hon knuffade tillbaka... Nu blev jag lite putt på henne, om jag nu absolut måste gå framåt så tänkte jag minsann INTE gå på sidan av vägen. Glöm det sa jag och  vräkte mig med all kraft mot matte så hon skulle flytta på sig... Jag fick henne ur balans och skulle just ta några steg till då jag plötsligt befann mig på väg tillbaka till sidan av vägen?! Hur gick det till??? Vände huvudet lite utåt, tog sats och nu skulle allt matte få flytta sig... AJ!! Vilka knogar matte mötte upp med då.... Tittade lite fundersamt på henne under luggen.. Vad hade egentligen hänt här?! Har jag, Sullivan, tappat kontrollen över min människa... Medan jag funderade så var det lika bra att traska på där bredvid henne... Så såg jag plötsligt en massa kompisar, yhee, kanske man kan få lite back up här. Ropade lite på dem och skyndade på steget lite. Men OJ vad många och OJ så stora de va!! Mamma hjälp!! Matte skrattade åt mig och sa att jag såg ut som en stor fin kille med lät som om jag var en fölunge som ropade på hjälp!! Men vad i hela friden, såg hon inte hur STORA de va och så många!! Hua!! Bäst att hålla sig nära matte så inget händer (henne då naturligtvis...   ). 

Pustade ut när vi passerat dem och svängde in på en avfart... Men då fick matte någon knasig idé om att vi skulle hälsa på fladdrande gröna monster, eller presenningar som hon sa.... Drakar va vad det va!! Men några klick senare så stod jag och hälsade på dem och hon hade rätt de bet mig faktiskt inte i min söta mule. 

Sedan skulle vi ÄNTLIGEN gå hem. Det värsta va att nu kom de där stora hemska hästarna på MIN sida, jag försökte verkligen säga åt matte att vi skulle springa ifrån dem, eller i alla fall gå på andra sidan vägen, men hon lyssnade INTE!! Hmm, ska banne mig skaffa mig en klickande godisapparat jag med.. 

Vår infart i sikte, jag tog fart och svängde, men nähä då... Så fick jag tydligen inte göra. Matte mumlade något om att man svänger när matte vill och OM hon ville, tydligen kan man även gå förbi infarten... Ja eller hur sa jag... Men det kunde man visst... Flera gånger också... Jag är nu mycket förvirrad och behöver hjälp. HUR ska jag få matte att lyssna bättre på mig??? För så här kan vi ju inte ha det.... Vad har hänt, har jag tappat charmen eller vad?!

Sullivan the great!!

Hjälp mig snälla!!

Sullivan   

Tycker den här killen är väldigt klok. Just det att man inte kan träna alla på samma sätt, att vissa kan man börja med från marken, andra genom ridning eller longering eller vad det än må vara. Man måste hitta det sättet som motiverar hästen bäst! 

Var bara det jag ville tillägga!

Kerstin

Kallt och blåsigt i går, brrr.... Eller eg inte kallt, men ni vet ju hur vindar kan vara. Fick för mig att ta med tjockisen Sullivan på hundpromenaden, han är sjukt FET nu och MÅSTE börja röra sig mer. Vi traskade in i skogen där det var lite lä och hyfsat skönt. Skogsmaskinerna har ju kört där så hjulspåren är helt ok att gå i, men mellan dem och på sidan är det meter hög snö.   Nåja, det smälter väl. Vi traskade på och jag lade upp lite små stockar över stigen så han fick kliva över. Han är ju väldigt skeptisk när jag bygger "hinder" hemma på gården, men här var det inga problem. Terrängponny..   Vi tränade på att stanna, backa, inte äta Dexter och annat som kan vara bra att kunna. Det här med att kunna stanna i alla lägen är super bra. Kan kort berätta om en kompis som köpte en jätte fin arab en gång och den var lärd att stanna i alla lägen när man sa "whoo". Och om den gjorde!! Den hade av någon anledning kommit lös eller vad det nu va, men panik hade den och skenade, tjejen vrålade "whoo" och han stannade! Hon kunde gå dit och ta honom och allt gick bra. Det där har etsas sig fast hos mig och jag försöker verkligen tänka på det, allra helst med ponnyerna. Och varför berättar jag nu det? Jo för att på hemvägen så gick Sullivan snällt bakom mig, men på ett ställe var det väldigt halt och han klev upp i snövallen mellan hjulspåren, här sjönk han ner ordentligt och helt naturligt så ville han ju därifrån, men för att ta sig bort där så skulle han vara tvungen att springa över mig och jag kunde inte hoppa åt sidan eller springa iväg eftersom det var så halt. Jag såg allt i ögonvrån och precis när han skulle skjuta ifrån och "hoppa" ur snödrivan så vände jag mig om och sa "proo". Han stannade och mer eller mindre satt i snön, som fortfarande sjönk under bakbenen på honom, hade ena frambenet i luften, om ni tänker er en hund som sitter och ger vacker tass. Han tittade olyckligt på mig, jag klappade om honom, gav honom en morotsbit och klev sedan åt sidan så han lugnt kunde ta sig därifrån. Mmmm, behöver jag säga att mitt   svämmade över av lycka, min fina kloka lilla guldgosse!!! 

Curre fick på sig selen idag också. Han kan var lite bakskygg i bland, men att trä selen över huvudet bekommer honom inte det minsta. Hängde den bakom öronen på honom igår och lät den sakta glida ner på halsen, men han bara står där med spetsade öron, så söt!! Har nog glömt att tala om att Sullivan öronmärkt honom, ena spetsen på örat är borta....   Eller delad.. 

Sedan gav vi oss iväg ut på vägen och bort över, passerade grannens, numera 2 hästar, utan problem, han spände upp sig och små taktade, samt ropade lite försiktigt efter stoet, men så snart vi passerat hörnet på stallet så hade han glömt henne och traskade nyfiket på fram istället. Till saken hör att jag inte ens behöver hålla i honom när vi passerade dem, hade handen löst på tömmen ifall att.. Idag hade han så bra bjudning så det blev lite trav också. Men annars är det halt-skritt-halt som vi jobbar mest på. Men bjuder han på så får det bli några steg i trav. Han är så känslig så jag behöver bara "skaka" lite på tömmen så svänger han lite åt det hållet, lyssnar bra på "proo" även han. Matte hade lite mer ordning på tömmarna idag.   

Lite borstning av de andra under em/kväll fick räcka för jösse så frysen jag vart. 

Kvällen myste vi till det med grönsaker, lite dipp och en film. Mumsigt sa vi alla 3! 

Idag ska jag anta utmaningen om vårfoton,   ! 1 meter snö kvar liksom!!

Men allt är väl relativt...

Kram

Kerstin