Väntan är över... New Dawn och jag fick 10 ljuvliga år tillsammans. Jag var där när hon blev till och jag var där när hon kom ut...

Min lilla tös...

Åren gick, först ett...

  Och sedan allt fler, vips så fick jag sitta upp på min fina tös..

En känsla jag aldrig glömmer, en känsla av att komma hem..

Trots allt så hittade vi ändå en väg att ta oss fram, snirklig och snårig, men vad gjorde väl det..

Efter 10 år så släpper jag dig fri, fri att galoppera utan smärta, att gå utan rädsla.

Så spring min dam, spring som vinden. Inget kan hindra dig nu.

  Tack för att jag fick låna dig så lång tid, tack för allt du lärde mig.

  Jag var där när du tog ditt sista andetag.

Tack för 10 år av glädje och sorg!

Tårarna är många, minnena är fler.

Kompisar då, nu och för alltid...

Vi syns!

Var skapligt väder idag så vi packade ryggsäcken och ringde till Frida och bad om ursäkt för att hon inte kunde komma och rida lilla Sockertoppen idag, men vi skulle på utflykt. Visst skulle det behövas att hon reds, men väder, barn och snart inga lediga dagar gjorde att jag prioriterade barnen. Vi begav oss ut till det huggormstäta Åstön... Och gissa vad?! Japp, bland det första vi såg...

  Snabbt som attan ringlade den över vägen och ner i diket...

Tur vi hade stövlar... 

Blåste lite från havet och solen försvann ibland, men vi satte oss på klipporna och fixade lite glöd o engångsgrillen och vips så hade vi smarriga hamburgare.

  Här uppe tyckte kidzen att de var säkra för Dexter...   Senare visade det sig att det inte var så...

Lek...  ...och lek??? Hallååå, är det någon där???

  Efter lek, bus och smarriga burgare så blir man lite lagomt loj...

Alla tar igen sig på sitt sätt...

Eddie var lite sur eftersom han fick bli fastsatt (så även Dexter efter ett tag), men han lyssnade inte på mig utan begav sig av ut i skogen och strosade och med ormen färskt i minnet så...

Härligt....  I det röda kapellet döptes sonen!

Hemma igen så red jag ut Sydney en sväng, skrittade henne igår också, då i sällskap med dotter och Prins, men idag red vi ut själv, behöver lite egen tid nu.. Hon är ju bara för härlig denna dam. Skotaren  hade dragit med sig en rönn som låg snett över vägen, det gick inte att gå runt den för på ena sidan var det stora stenar och på den andra en stor rot som vält.. Vad gör man?? Jo, jag tog tag i några grenar, lyfter rönnens topp över oss och ber henne skritta sakta samtidigt, gick STRÅLANDE!! På hemvägen sedan så behöver vi ju inte gå under den, men jag måste ändå lyfta den lite åt sidan så att hon inte ska fastna i den, hon bara accepterar!!   Red upp till trav vägen och klättrade lite samt kände på henne lite i trav, svårt att känna om hon markerar bak... Halt är hon inte, men ev en liten rörelse störning, dvs ngt kortare i ena bak..

Bilen som ska hämta New Dawn ringde, de kommer i morgon... Han är så attans bra den här killen, han till och med frågade om det var ok att komma och om det var ok att han skickade en annan kille än han själv. De har inget trevligt jobb dessa killar, men fasen vad bra de är på det de gör.. Nu hoppas jag bara att den här killen är lika bra som han jag brukar ha. Det visar sig väl.

Lukas är fortfarande helt ok, iskall i hovarna, ingen puls som jag kan känna iaf och klockren i gången. Dottern sprang med honom idag. Dock lovade bilen att komma omgående om det var så att han blev akut dålig och jag vet att de gör det också. En gång lade de till och med om turen när jag hade en akut sjuk ponny. Som sagt, mycket kompetenta människor, tyvärr inget roligt jobb.

Nu ska jag vårda den spirande huvudvärken med att gå och sova, tableterna är slut som vanligt..

Skriver

Kerstin

I söndags rymde Lukas till grannens höäng som ligger i anslutning till vår vinterhage, vi vet ju inte hur länge han gått i höggräset, det vet ju ingen mer än han.. Som tur är så hade han ingen puls på kvällen, det hade han däremot igår.... Så jag tog beslutet att han skulle få vara häst igen...

  Och äta gräs... Att gnägga med gräs i munnen är inte det lättaste..  New Dawn spanar in sina småpojkar...  Hej kompis, ska vi äta ikapp.... Hulda har kvar sina flätor, ja iaf några av dem...  Och jag är bara en lagomt rund dam i mina bästa år... Precis som matte..   

Att ta beslutet om att Lukas skulle få vara häst igen var inte lätt, men att ha honom på box en sommar till klarar jag inte och det är inte rätt mot honom heller... Rätt eller fel, jag vet inte, men att vara den som tar beslutet är jobbigt. För er dom inte vet historien om Lukas så ska det förtydligas att han haft fång till och från i snart 6 år och har en kraftig hovbensrotation på vänster fram. Att jag inte tagit honom tidigare är pga att veterinären sagt att så länge han inte visade mer än han gjorde när jag var in med honom så var det inga problem att behålla honom heller. Sedan har han bara blivit bättre och hovis tror till och med att hovbenet gått tillbaka, om inte allt så iaf endel. Lukas är en väldigt social lite ponny, älskar att vara i centrum och att lära sig saker. Att stänga in och isolera en sådan individ är inte lätt, men det har tidigare år gått förvånansvärt bra, han har accepterat läget, kanske har han känt att han ändå inte klarar av att gå ute. Nu visar han STORT missnöje och då lyssnar jag på honom.

Dock ska tilläggas att i morse var han kall och fin i hovarna, samt att jag inte kunde känna någon puls, men har han bara lite puls så är det lätt att jag missar det också, jag har svårt att känna pulsen normalt. Markerade något igår när jag tog in honom, men inget i morse...

Nåväl, nu går han med de han älskar och har det bra... Och även om det känns tungt i hjärtat så njuter jag med honom.

Skriver

Kerstin

... Men jag gör gärna det när jag väntar på något.. Kommer mig inte för att ta tag i saker.. Vet att jag MÅSTE göra vissa saker och bara jag får tummen ur så går det ju ganska bra. Det värsta är nog att hjärnan går på högvarv... En fundering som jag haft ett tag nu är att låna ut Sydney till någon vettig människa som sällskap eller om de vill betäcka. Och själv låna/köpa något som går att rida på, träna lite. Jag kan ärligt säga att jag inte tycker att det är sådär jättekul att skritta runt i skogen utan mål... En sak att ha en att träna på och ha Sydney som sällskap och att rida ut med barnen på. Det kostar att ha häst och det tar tid, massor av tid. Om jag ska ge av mina pengar och min tid så vill jag gärna ha ut något mer än bara jobb... Jag vill svettas i på ett träningspass, jag vill ha något att se fram emot, jag vill känna spänning och nervositet inför en tävling. Jag är ingen skogsmulle, jag har aldrig varit någon skogsmulle. Jag tycker det är mysigt att rida ut, men inte jämt... Jag vill lasta min häst och åka iväg med dottern/sonen och träna i ridhus, eller vad det nu kan vara.

Sådan är jag... Kan inte hjälpa det...

Skriver

Kerstin

Tråkiga saker ska ju hända här hemma, tyvärr blir de ständigt uppskjutna av olika anledningar. Skönt kan man ju tro, men så är inte fallet. Har man väl bestämt sig så är det jobbigt att ställa in sig på en dag, men så blir det inte av och så flyttas det fram och flyttas fram, man får aldrig det avslutet man vill ha, jobbigt för alla. Att jag inte löser problemet på något annat sätt beror på att de här är de bästa, trots väntan... Nu är ännu ett nytt daum bestämt och nu känns det verkligen som om det blir då. Tyvärr kommer inte den person jag vill ska komma, men jag hoppas det går bra ändå.... Orkar inte skjuta upp det längre nu.

Skriver

Kerstin 

I morse for jag och dottern iväg till klubben där det var dressyrtävlingar. Vi tittade på huvudklassen Prix S:t George, där fanns några som glänste lite mer. En av dem var Sigrid Bergåkra. Ändå var det väl inte riktigt hennes dag idag, men jag tycker verkligen hon har ett föredömligt sätt att rida. Så mjukt och fint. Jag har sett träningar för henne och de gillar jag. Vann gjorde en skimmel hingst.. Den gillade jag också.. Får kolla upp den lite mer, kanske Sydneys tilltänkta...   

Så ikväll har dottern flätat sina barbie hästar, gjort vita schabrak åt dem och haft dressyrtävlingar. Imorgon ska lilla Hulda få knoppar innan ridningen.   De kommer att bli SÅ fina!! Sedan blev dottern överlycklig då hon förstod att man inte behövde vara vuxen för att få tävla dressyr!! Så nu får ni se upp, Dotter och Hulda är på "G"!!  

En önskan är att hon vill ha grå benskydd till Hulda, det blir fint det sa hon, svarta är ok det med..

Så nu sitter man här, peppad och ingen häst...

Skriver

Kerstin 

Damerna går ju ute nu eftersom det fattas en box i stallet för tillfället.. Och jag kan ju inte låta de små gå ute...    Klok som jag är så lade jag på dem täcke igår kväll och det behövdes eftersom det började regna lite redan då. Nu ska jag snart gå och ta in dem så de får ligga och vila lite inne, samt att täckena får torka till innan de ska ut igen inför natten.

Annars blir det en lugn dag, tror jag... Ska väl ut med hundar, ponnyer och ungar. Synd inte Hulda var igång mer, annars hade det ju varit perfekt att åka till ridhus idag!

Sitter och bråkar med en ny header, har en så bra idé, varför får jag inte till det!!!   

Mamma och pappa var här igår, de ska åka bort en sväng så jag fick min födelsedagspresent lite tidigare, början till en systemkamera!!  Nu ska här sparas!!

Höres under dagen!!

Skriver

Kerstin

Denna lilla sötnos (som jag tycker ska heta Snövit) skuttade runt för första gången ute i hagen idag. Ett isabellfärgat sto föl. e: Odin 1986 det är den hårfagra fuxen som går först.

    Stolt mamma!

  Kan inte se mig mätt på dem!  

Skriver

Kerstin