Kallt och blåsigt i går, brrr.... Eller eg inte kallt, men ni vet ju hur vindar kan vara. Fick för mig att ta med tjockisen Sullivan på hundpromenaden, han är sjukt FET nu och MÅSTE börja röra sig mer. Vi traskade in i skogen där det var lite lä och hyfsat skönt. Skogsmaskinerna har ju kört där så hjulspåren är helt ok att gå i, men mellan dem och på sidan är det meter hög snö.   Nåja, det smälter väl. Vi traskade på och jag lade upp lite små stockar över stigen så han fick kliva över. Han är ju väldigt skeptisk när jag bygger "hinder" hemma på gården, men här var det inga problem. Terrängponny..   Vi tränade på att stanna, backa, inte äta Dexter och annat som kan vara bra att kunna. Det här med att kunna stanna i alla lägen är super bra. Kan kort berätta om en kompis som köpte en jätte fin arab en gång och den var lärd att stanna i alla lägen när man sa "whoo". Och om den gjorde!! Den hade av någon anledning kommit lös eller vad det nu va, men panik hade den och skenade, tjejen vrålade "whoo" och han stannade! Hon kunde gå dit och ta honom och allt gick bra. Det där har etsas sig fast hos mig och jag försöker verkligen tänka på det, allra helst med ponnyerna. Och varför berättar jag nu det? Jo för att på hemvägen så gick Sullivan snällt bakom mig, men på ett ställe var det väldigt halt och han klev upp i snövallen mellan hjulspåren, här sjönk han ner ordentligt och helt naturligt så ville han ju därifrån, men för att ta sig bort där så skulle han vara tvungen att springa över mig och jag kunde inte hoppa åt sidan eller springa iväg eftersom det var så halt. Jag såg allt i ögonvrån och precis när han skulle skjuta ifrån och "hoppa" ur snödrivan så vände jag mig om och sa "proo". Han stannade och mer eller mindre satt i snön, som fortfarande sjönk under bakbenen på honom, hade ena frambenet i luften, om ni tänker er en hund som sitter och ger vacker tass. Han tittade olyckligt på mig, jag klappade om honom, gav honom en morotsbit och klev sedan åt sidan så han lugnt kunde ta sig därifrån. Mmmm, behöver jag säga att mitt   svämmade över av lycka, min fina kloka lilla guldgosse!!! 

Curre fick på sig selen idag också. Han kan var lite bakskygg i bland, men att trä selen över huvudet bekommer honom inte det minsta. Hängde den bakom öronen på honom igår och lät den sakta glida ner på halsen, men han bara står där med spetsade öron, så söt!! Har nog glömt att tala om att Sullivan öronmärkt honom, ena spetsen på örat är borta....   Eller delad.. 

Sedan gav vi oss iväg ut på vägen och bort över, passerade grannens, numera 2 hästar, utan problem, han spände upp sig och små taktade, samt ropade lite försiktigt efter stoet, men så snart vi passerat hörnet på stallet så hade han glömt henne och traskade nyfiket på fram istället. Till saken hör att jag inte ens behöver hålla i honom när vi passerade dem, hade handen löst på tömmen ifall att.. Idag hade han så bra bjudning så det blev lite trav också. Men annars är det halt-skritt-halt som vi jobbar mest på. Men bjuder han på så får det bli några steg i trav. Han är så känslig så jag behöver bara "skaka" lite på tömmen så svänger han lite åt det hållet, lyssnar bra på "proo" även han. Matte hade lite mer ordning på tömmarna idag.   

Lite borstning av de andra under em/kväll fick räcka för jösse så frysen jag vart. 

Kvällen myste vi till det med grönsaker, lite dipp och en film. Mumsigt sa vi alla 3! 

Idag ska jag anta utmaningen om vårfoton,   ! 1 meter snö kvar liksom!!

Men allt är väl relativt...

Kram

Kerstin

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ja, som rubriken säger så börjar jag fundera om jag är det och alltid varit det. Kan liksom inte tacka nej till jobb utan att må dåligt, få lite ångest. Samtidigt så får jag lite ångest över att jag inte är hemma med barnen, som visserligen är stora ...

Efter att ha tittat igenom ett antal inlägg från folk som vill bli medryttare så funderar jag allt mer på varför de inte väljer att skaffa egen häst. De har oftast en lång önske (krav) lista på hur hästen ska vara och vad de ska få göra med hästen, v...

Tiden, den tiden. Ibland rusar den iväg och man kan inte förstå var den tog vägen eller hur den kunde å så fort. Ibland går det sakta, så sakta, som om någon limmat fast visaren på klockan. I april 2019 så bestlutades att vi skulle bli med stor häst ...

Jag tillhör den där gruppen med människor som alltid försöker vara snäll, ställa upp för andra, fixa och dona för att allt ska lösas på bästa sätt, inga krav på att andra på något sätt ska betala tillbaka det, bara alla är nöjda så är jag också nöjd ...

Om det var halvtid i förra inlägget så borde det ju vara heltid i detta. Ett år är avslutat oh vi har tagit tre kliv in i nästa decennium. Jag antar att detta år och decennium kommer att innehålla skratt, tårar, frustration och allt annat som de övri...