Efter att ha tittat igenom ett antal inlägg från folk som vill bli medryttare så funderar jag allt mer på varför de inte väljer att skaffa egen häst. De har oftast en lång önske (krav) lista på hur hästen ska vara och vad de ska få göra med hästen, vissa kan tänka sig betala en liten slant, andra inte. 

Att ha en häst, oavsett om du har den hemma på gården eller inhyrd så kostar det. Stallplats, strö, foder, tillskott, försäkring, skoningar, utrustning, vaccinationer mm mm. I snitt bir det ca 3000 kr/månad, beroende på vart i landet man bor och hur man har den installad, vilken typ av försäkring osv. Jag räknar så klart på det jag har och betalar för. Så om jag väljer att ha en medryttare på någon av våra hästar så är det den summan jag räknar på, för ja, jag tycker att medryttaren ska betala för att få rida, oavsett om den rider ut i naturen eller på ridbanan. Om jag däremot ber någon komma och rida ut med mig eller följa med på någon träning, så är ju det en helt annan sak. 
Varför ska man betala för att rida ut? Den frågan har jag fått. Tja, varför inte? Hästen har ju sina fasta kostnader oavsett om den rids på banan eller ute i skogen, skorna och utrustningen utsätts för slitage även då. Men vad ger det ryttaren? Ja förutom frisk luft och motion så har man en stund att bara finnas där med hästen och känna lugnet, eller njuta av vinden när man galopperar. Man får bra balans när man rider över stock och sten, man lär sig vart trollen bor och att de helt plötsligt kan hoppa fram bakom en sten och skrämma slag på hästen. Man lär sig rida. Så i mina ögon så är det nästan mer värt att få äran att rida ut hästen än att rida den i ridhuset, det är ju nu man märker vad man kan och inte kan när det gäller vårt älskade flyktdjur, hästen.

Vi har haft några medryttare, de har varit helt underbara, älskat häst och tagit fullt ansvar, ridit ut i ur och skur, mockat, burit hö och vatten, hoppat och trimmat och fått varit med på pay & jump eller annat som passat just dem. Men nu har de alla gått vidare till att skaffa egna ponnyer eller blivit medryttare på större ponny. Så av den anledningen så har jag börjar fundera om vi ska leta någon ny, men efter att ha skummat igenom diverse inlägg av de som söker medryttarhäst så vette fasen. Bilden de ger är att de ska ha hästen för träning och tävling, men vad ska då hästägaren ha hästen till? Ta vilodagen och uteritterna? Nej, ska vi ha en medryttare så ska den ha intresse för att rida ut hästen i skog och mark, älska att pyssla och göra sådant man kanske inte riktigt hinner med på ridskolan. Att vi sedan även låter medryttaren följa med till ridhus eller annat är en bonus och naturligtvis tycker vi det är jätte roligt och viktigt att ryttaren även kan rida hästen där på ett bra sätt, men att ha en medryttare som sätter det först är inte intressant och då finns det banne mig ingen annons som vi kan svara på.

Men som tur är så har vi många bra kontakter och ibland snubblar man helt enkelt bara över någon, så jag har en känsla av att det kommer att lösa sig även denna gång. Så jag lägger ner letandet och låter ödet har sin gång. 

Ha en fin dag!

Tiden, den tiden. Ibland rusar den iväg och man kan inte förstå var den tog vägen eller hur den kunde å så fort. Ibland går det sakta, så sakta, som om någon limmat fast visaren på klockan. I april 2019 så bestlutades att vi skulle bli med stor häst och tanken va att den skulle landa hos oss någon gång i oktober. Men det tog ända tills den 15 januari 2020 innan skönheten kom till oss. Men ack vad det va värt att vänta på.

Alexzarah

2010

Briar-Amiral

Nyss anlänt, lite svettig, men annars va allt bra. Så stor och fin, nyfiken och cool att hantera. Ska bli en så rolig resa tillsammans med denna dam. Ponnytiden börjar väl så sakta gå mot sitt slut, dottern verkar inte sluta växa och ponnyn verkar inte vilja växa, väldigt dålig kombo.  Men än är den inte slut, vi hoppas på en fin vår med några tävlingar, kanske växer hon på sig lite i sommar. Vi hoppas det och låter tiden utvisa. 

Ta det lugnt ute på isen och ha en fin lördag!

Jag tillhör den där gruppen med människor som alltid försöker vara snäll, ställa upp för andra, fixa och dona för att allt ska lösas på bästa sätt, inga krav på att andra på något sätt ska betala tillbaka det, bara alla är nöjda så är jag också nöjd och glad. Sista tiden så har jag allt mer märkt att det tas för givet att jag ska ställa upp, fixa, göra och finnas till. Så klart inte av alla och absolut inte av mina närmaste, men av andra i min närhet. När man så sakterliga vaknar upp och märker hur det som man tidigare gärna ställt upp och hjälpt till med, plötsligt blivit en självklarhet, nästan ett krav från vissa, så kan jag ju inte annat än bli arg och frustrerad. Men efter att ha funderat så måste jag ju också ta på mig en del av skulden själv, jag har aldrig satt gränsen, varken för mig själv eller för någon annan och hur ska jag eller de då veta? 

Men hur sätter man då gränsen? Gränsen för vad jag vill och tycker är ok, för det är ju den viktigaste gränsen. Och hur ska jag sedan på ett bra sätt förtydliga det för de i min omgivning? Jag har insett att jag kommer, har redan, förlora några, eller kanske många, av vad jag trott varit mina vänner. De jag redan har förlorat saknar jag faktiskt inte. Jag kan omöjligt sakna någon som inte kan acceptera att jag tycker något annat, eller inte accepterar att jag säger nej till vad det än må vara. Att inte acceptera andra människors gränser och åsikter är inte ok, men det betyder så klart inte att jag eller de behöver tycka lika.

Simpla saker, som att svara när man blir kontaktad angående något, tycker jag hör till vänskap. Tar det flera månader och sedan får man ett svar som börjar med "det har varit lite mycket nu", men sedan förväntar svar direkt, så går de personerna bort från vänskapslistan. De som tycker att de inte behöver betala stallhyra till mig, "för kostnaden för stallet har jag ju redan", de går bort direkt. Ja exemplen är många, ibland har jag blivit helt stum av förvåning, ibland arg och ledsen. En vän sa till mig för en herrans massa år sedan att jag fick inte vara så snäll att jag blev dum. Då tog jag det som en förolämpning, nu förstår jag vad han menade. Vänskap byggs inte på att utnyttja varandra, vänskap byggs på respekt. Har man inte respekt och kan sätta de där gränserna för sig själv, hur ska då andra veta? Där kommer sann vänskap in i bilden, den sanna vännen sätter den gränsen om man inte själv kan. 

Idag ställer jag mig allid frågan om jag mår bra av det jag ska göra. Första gångerna jag sa nej till saker jag visste att min hälsa skulle få betala dyrt för om jag gjorde hade jag ångest, andra gången blev det lite lättare och nu märker jag att frågan ställs till mig på ett helt annat sätt. Så jag har vunnit lite respekt från andra på att respektera mig själv, en skön känsla. Nu jobbar jag för att hålla i den känslan, känslan över att ha kontrollen över mig själv. Att vara snäll, men inte dum

mot mig själv.

Gammal vänskap, kan visst rosta, men den kan också vara väldigt stark.

Ta hand om er   

Om det var halvtid i förra inlägget så borde det ju vara heltid i detta. Ett år är avslutat oh vi har tagit tre kliv in i nästa decennium. Jag antar att detta år och decennium kommer att innehålla skratt, tårar, frustration och allt annat som de övriga åren också bjudit på, det är ju trots allt vi själva som fyller dagarna och åren med innehåll, vi som gör valen. Ibland kan vi såklart inte styra åt vilket innehåll livet och det runt oss ska ha, men oftast så kan vi göra egna val.

Sista månaderna på året har rullat på, jag tänkte först att det har väl inte hänt så mycket sedan sist, men så börjar jag tänka efter och visst har det hänt saker.

I slutet på sommaren lyckades Prizma trassla in sig i taggtråd, som på något sätt hamnat i deras sommarhage. Hon fick så klart panik och skrämde även Anezza så hon hon rusade rakt igenom grinden till hagen, två plankor och tråd. Grannen, som turligt nog kommit hem från semestern tidigare den kvällen, vaknade av braket och gick ut för att titta vad som hänt. De lyckades fånga in båda ponnyerna och klippa bort taggtråden, som då trasslat in sig i svansen på Prizma. Ponnyerna fick komma in i stallet och bli omskötta. När jag vaknade på morgonen så hade jag ett sms om händelsen. Vi kastade oss i bilen och for dit. Allt hade gått bra, efter omständigheterna. Några dagars hälta och sårvård va allt. Vågar inte ens tänka tanken vad som hänt om de inte kommit hem den kvällen.

Sullivan, mitt lill troll och lyckopiller, snällare  och sötare hingst får man leta efter. Tyvärr är det svårt att få folk att inse det och det hela slutade med att jag fick hyra mig ett stall så jag hade en plats åt honom. Allt är ok i stallet, men det va ju inte riktigt vad jag planerat, men vi har bestämt oss för att gilla läget, annars blir det ju ohållbart.

Anezza, vår fina prinssea. Hon hittade en familj, flyttade dit, men kom hem nästan lika fort. Det är bara inse att hon är en "svår" ponny. Under tiden hon bodde hos sin nya familj så blev hon behandlad som den prinsessa hon är, vill bara förtydliga det, så det inte blir några felaktiga tolkningar. För dagen så blir hon kvar hos oss, i förlängningen så har jag ingen aning om vad som ska ske med henne. Men det verkar inte gå någon nöd på henne hos oss, hon är lika glad som vanligt.

I fjol lade de ner boendet jag jobbat och trivts så himla bra på, jag blev då omplacerad till nattpoolen tillsvidare. Nu under hösten så blev det en nattjänst ledig och jag fick den. Jag ljuger om jag säger att jag va positiv till den, men det visade sig vara en riktigt rolig arbetsplats, härliga medarbetare och många skratt har det blivit.

Dexter, älskade vovve, fick somna in under hösten. En skada han drog på sig redan som ung började spöka allt mer och det blev till att ta det tråkiga beslutet. Saknaden är enorm. Efter att ha varit hundägare i 30 år så är det tomt, så otroligt tomt. Det har tagit nästan 3 månader innan jag äntligen tagit mig i kragen och börjat gå mina promenader igen, nu funkar det, men känns fortfarande konstigt att gå utan hund.

Vintern just nu, verkar bara bjuda på is. Idag är det +8 grader. Såg en bild på fejjan, där en kompis varit ute och plockat svamp, det är ju lite skumt så här den tredje januari. Halkan gör ju även att Sullivan ska få skor på sig för första gången under sina, snart 10 levnads år. Ett måste för att kunna var ute i hagen.

Jag har ingen aning om vad 2020 kommer att bjuda på, men en sak jag hoppas väldigt mycket på, är att jag ska få råd att köpa en riktig vagn och sele till Sullivan så vi kan utvecklas inom körningen. Han har ju blivit inkörd under tiden han inte bodde hos mig och har till och med gått 4-spann med tre av sina hingstkompisar. Annars hoppas jag bara att vi får fortsätta må bra.

Önskar er alla ett bra år!