Igår var en sådan där dag när något låg och gnagde i mig, eller allt egentligen. Gick jag ut i stallet så kom ångestkänslan över mig, gick jag in i timmerhuset så kunde jag inte andas, inne kröp det i kroppen på mig och ute blev jag bara irriterad.. Konstig dag.. Känner av det nu med..

Men ridlusten håller i sig, ridningen och hundpromenaderna är terapi.

I ett försök att förtränga alla känslor så lyfte jag fram kärleken och vi klädde oss i rött i går, jag och min Hero.

Lite skoj måste man få ha på landet också.

Vi promenerade bort över vägen och till en stor äng där kossorna betat klart nu, slätt och väldigt öppet så det fläktar skönt. Lite tuvor var det så helt snubbelfritt va det inte och så halkade han lite i gräset. Nackdelen med boots, de blir lite hala på blött underlag. Fast det blir det väl eg med vanliga skor också. Vi tog det rätt lugnt, men lite övergångar och annat stärkande jobb fick han stå ut med. Även här kom den där känslan över mig, kan inte sätta fingret på VAD det är, men något är det. 

Efter häst och stallpyssel så fixade jag ordning åkklipparen, bensin, olja och så startade jag den med hjälp av bilen. klippte några varv och börja känna mig riktigt nöjd, vad fint vi skulle få och så bra det gick... Och då händer det, det börjar ryka om den. Slutar klippa och väntar ett tag, men det ryker bara mer och mer så det var bara att stänga av den och gå därifrån. Satte mig på trappen och konstaterade att ödet verkligen försöker få mig att inse något. Dessutom så har grannen fått sålt och det betyder att min hjälp med snöskottningen uteblir i vinter. Dessutom bor det en trilijon flugor i vårt kök. Hur ska man kunna vakna på morgonen och få en bra dag när man blir överfallen av dessa vidriga och äckliga små flygande odjur. Nej, just nu är jag inte kompis med livet och jag undanber mig kommentarer om att jag ska tänka på allt positivt som händer runt mig ibland och som jag har. Jag är VÄL medveten om det, men det kommer ju inte gratis det heller. Inte en gång har jag brutit ihop, men nu ska jag fan i mig gå ut i skogen och bara skrika av mig all frustration. 

Carpe Diem!

(funkar inte heller)

Kerstin

 

Anna

16 augusti 2013 08:21

Ni är jättefina på bilden!! Vi var också röda:D

Sedan säger jag inget mer än: "kramar om" <3

Kram Anna & Tabasco:)

http://www.anaby.bloggplatsen.se

 

Malin Johansson

16 augusti 2013 08:21

Fint i rött matchar :-)
Ja bara gå ut och skrik och gråt eller bara skäll på något träd eller stubbe eller vad tusan som helst. Ut med det bara

http://www.havrefallen.bloggspot.com

 

Anna

16 augusti 2013 13:52

Ha en jättebra fortsatt helg och sköt om dig!! Kram

Vi hörs ikväll via FB om en tid att träffas imorgon!!

Svar:Hi hi!! Skönt att det finns flera likasinnade halv och helgalna;) Då måste jag "bara" vara halvgalen eftersom jag byter efter 3 dagar;) Fniss!!

Det röda är ju jättefint och passar bra på honom:) Jag har faktiskt inte lika många hoppschabrak som dressyrschabrak eftersom jag mest använder dressyrsadeln och endast hoppsadeln vid hoppning.

Jag har blivit bättre med mitt "hamstrande"!! Det är bra när man rensar och inventerar med jämna mellanrum för då hittar man så mycket grejer som man INTE visste att man hade:O Oppsss! Har köpförbud på det mesta numera!!

Mvh Anna & Tabasco:)

http://www.anaby.bloggplatsen.se

 

erika

16 augusti 2013 22:33

Usch såna dagar har jag med. :/
Då är stallet en riktigt bra terapi. :)

Då får man tillbaka härlig energi igen.

Positivt att ridlusten sitter i. :)

http://eriikapettersson.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ja, som rubriken säger så börjar jag fundera om jag är det och alltid varit det. Kan liksom inte tacka nej till jobb utan att må dåligt, få lite ångest. Samtidigt så får jag lite ångest över att jag inte är hemma med barnen, som visserligen är stora ...

Efter att ha tittat igenom ett antal inlägg från folk som vill bli medryttare så funderar jag allt mer på varför de inte väljer att skaffa egen häst. De har oftast en lång önske (krav) lista på hur hästen ska vara och vad de ska få göra med hästen, v...

Tiden, den tiden. Ibland rusar den iväg och man kan inte förstå var den tog vägen eller hur den kunde å så fort. Ibland går det sakta, så sakta, som om någon limmat fast visaren på klockan. I april 2019 så bestlutades att vi skulle bli med stor häst ...

Jag tillhör den där gruppen med människor som alltid försöker vara snäll, ställa upp för andra, fixa och dona för att allt ska lösas på bästa sätt, inga krav på att andra på något sätt ska betala tillbaka det, bara alla är nöjda så är jag också nöjd ...

Om det var halvtid i förra inlägget så borde det ju vara heltid i detta. Ett år är avslutat oh vi har tagit tre kliv in i nästa decennium. Jag antar att detta år och decennium kommer att innehålla skratt, tårar, frustration och allt annat som de övri...