Jag tillhör den där gruppen med människor som alltid försöker vara snäll, ställa upp för andra, fixa och dona för att allt ska lösas på bästa sätt, inga krav på att andra på något sätt ska betala tillbaka det, bara alla är nöjda så är jag också nöjd och glad. Sista tiden så har jag allt mer märkt att det tas för givet att jag ska ställa upp, fixa, göra och finnas till. Så klart inte av alla och absolut inte av mina närmaste, men av andra i min närhet. När man så sakterliga vaknar upp och märker hur det som man tidigare gärna ställt upp och hjälpt till med, plötsligt blivit en självklarhet, nästan ett krav från vissa, så kan jag ju inte annat än bli arg och frustrerad. Men efter att ha funderat så måste jag ju också ta på mig en del av skulden själv, jag har aldrig satt gränsen, varken för mig själv eller för någon annan och hur ska jag eller de då veta? 

Men hur sätter man då gränsen? Gränsen för vad jag vill och tycker är ok, för det är ju den viktigaste gränsen. Och hur ska jag sedan på ett bra sätt förtydliga det för de i min omgivning? Jag har insett att jag kommer, har redan, förlora några, eller kanske många, av vad jag trott varit mina vänner. De jag redan har förlorat saknar jag faktiskt inte. Jag kan omöjligt sakna någon som inte kan acceptera att jag tycker något annat, eller inte accepterar att jag säger nej till vad det än må vara. Att inte acceptera andra människors gränser och åsikter är inte ok, men det betyder så klart inte att jag eller de behöver tycka lika.

Simpla saker, som att svara när man blir kontaktad angående något, tycker jag hör till vänskap. Tar det flera månader och sedan får man ett svar som börjar med "det har varit lite mycket nu", men sedan förväntar svar direkt, så går de personerna bort från vänskapslistan. De som tycker att de inte behöver betala stallhyra till mig, "för kostnaden för stallet har jag ju redan", de går bort direkt. Ja exemplen är många, ibland har jag blivit helt stum av förvåning, ibland arg och ledsen. En vän sa till mig för en herrans massa år sedan att jag fick inte vara så snäll att jag blev dum. Då tog jag det som en förolämpning, nu förstår jag vad han menade. Vänskap byggs inte på att utnyttja varandra, vänskap byggs på respekt. Har man inte respekt och kan sätta de där gränserna för sig själv, hur ska då andra veta? Där kommer sann vänskap in i bilden, den sanna vännen sätter den gränsen om man inte själv kan. 

Idag ställer jag mig allid frågan om jag mår bra av det jag ska göra. Första gångerna jag sa nej till saker jag visste att min hälsa skulle få betala dyrt för om jag gjorde hade jag ångest, andra gången blev det lite lättare och nu märker jag att frågan ställs till mig på ett helt annat sätt. Så jag har vunnit lite respekt från andra på att respektera mig själv, en skön känsla. Nu jobbar jag för att hålla i den känslan, känslan över att ha kontrollen över mig själv. Att vara snäll, men inte dum

mot mig själv.

Gammal vänskap, kan visst rosta, men den kan också vara väldigt stark.

Ta hand om er