Eller kravlöst.. Fick en kommentar en gång av en en vän om att jag alltid var så nöjd med mina ponnyer, de var alltid så duktiga. Och det är de, så gott som alltid. Men när jag tar ut en ponny på jobb, så har jag inga förväntningar, inga förhoppningar om hur dagens pass ska gå, jag tar ut dem och blir lika glad varje gång. Men det betyder ju inte att jag inte ställer krav på dem när jag väl hanterar dem, men jag utgår alltid från noll. När jag själv ska rida "min" häst, så har jag sky höga krav. Jag vet vad jag en gång kunnat, jag vet vad jag kan, jag vet vad jag vill och jag ställer helt andra krav på både mig och hästen ( ni behöver inte tolka in Zero, eftersom det gäller vilken häst som helst jag sätter mig på, som är min). Rider jag någon annans häst så är det kravlöst.. Visst fungerar man konstigt?!  

För att knyta an till dagens ridpass så gick det absolut inte dåligt, jag fick betalt för det jobb jag lade ner i går. Idag började han med att skritta och gå den väg jag ville gå, inte hitta på egna vägar. Traven var sådär... Dock inte alls lika mkt passage och piaff undanflykter idag. Allt eftersom så kom traven och formen blev allt längre och lägre, vi kunde till och med ändra väg utan att ändra form!!   

För hög och kort i formen och en matte som jag vet inte vad hon håller på med...     

Gick i alla fall så pass att jag lade in några galoppfattningar mot slutet, bara fattningar, galopp är inte att tänka på ännu.  

Finns som sagt massor att jobba på..  

Nu är jag verkligen inte ute efter att fiska beröm på något sätt, det här är hur JAG känner det. Jag vet att allt blir bättre, vi måste båda bygga upp oss, bli starka  och han behöver verkligen en Anna som känner igenom honom. Trots allt så kom han till Sverige i november efter en lång resa från varma Spanien, vinter, kallt, halt, ovan vid broddar, flytt upp hit, flytt igen, ny hage, nya kompisar... Jag kan lova att jag inte varit på topp efter det halvåret!! Han kan, han vill, han försöker. Jag kan, jag vill, jag försöker, nu ska vi bara hitta en gemensam väg att vandra på. Det är inget jag oroar mig för, men jag blir frustrerad, eftersom jag VILL för mycket redan. Måste stanna upp, andas, rensa hjärna och bara vara med honom. Vi kan inte varandra, men vi kommer att kunna och vi har tiden på vår sida.

   Kram på er!

Kerstin