Jag är normalt en väldigt positiv person... Försöker verkligen se ALLT från den ljusa sidan, "det finns inget ont som inte har något gott med sig", men vet ni vad... Jag orkar fasen inte längre... Vet inte hur många gånger i går och idag som jag bara vill sätta mig ner och gråta. Är ju naturligtvis inte ensam om att ha snö upp till låren, jag är inte ensam och att ha blöt tung snö att ta rätt på, jag är inte ensam om att ha ont i kroppen, men just nu har jag fått nog... Orkar inte längre tycka, "Men vad skoj med snö." "Skottningen är som ett träningspass." Jag vill bara kräkas på allt.. Ena dörren är igensnöad, det har drivit så mkt, den andar får jag upp, men inte igen sedan, kan ha blivit något när jag i frustration smällde igen den HÅRT igår. Och gårdagen ska vi ju inte ens tala om! Gick kvällssvängen med hundarna, som tur va så vände jag lite tidigare än vanligt, för när jag väl vände så fick jag vinden och snön rakt mot mig, små isbitar som piskade i ansiktet. Gick inte att se något framåt för då for isbitarna in i ögonen. Fick släppa Dexter framför mig, Eddie gick in bakom mig och sedan gick vi på ett led hem, tur Dexter har lite lugg som hindrade det värsta, men inte ens han var nöjd. Idag kom han in efter kissutsläppet i morse FULL i snö, försökte ta bort det mesta, men nu har jag skottat hallen på snö en gång och han ligger på sin madrass och skakar, fryser så klart av alla snöbollar som jag inte fått bort ännu... 

Får väl se om jag tar mig ut så jag kan åka på julbordet i kväll, just nu känns allt bara hopplöst! Blir säkert bättre i morgon. Men jag vill inte ha det så här längre, så jag tänker göra något åt det...

Kram

Från gnäll

Kerstin

 

Annica

16 december 2012 12:06

Ja, det är ett jädra snöande. Var ut igår och skottade vid postlådorna, vi turas om med grannarna. För såklart jobbar sambon när det vräker ner... Hoppas du kommer iväg på julbord!

http://annicastjarnlof.blogspot.se

 

Agnetha

16 december 2012 12:13

Jag är ocskå en sån som ser saker och ting från den ljusa sidan men det finns liksom en gräns för hur mycket man pallar. Faktiskt. Och den här jävla snön alltså. Jag förstår precis ... :-( Bryt ihop fina du och gör det ordentligt och sen kommer du igen. Behöver du göra någon ändring så gör du det. Önskar jag kunde skicka över min granne som var räddaren i nöden hos oss idag och fixade undan snön.
Stor kram till dig!
Och du, om du har svårt att komma igen när du brytit ihop kan du köpa en sån där ving-sadel. Den blir du garanterat glad av! ;)
KRAM

http://agnethasfundror.se

 

Cicci

16 december 2012 19:51

Åh :( va jobbigt !
Skickar dig lite mer ork att orka ta dig vidare :)

Hoppas julbordet blir av , kanske ger det en stunds leende :)
Kram C

http://www.bonnaliv.bloggplatsen.se

 

Erika

16 december 2012 21:18

Har alltid sagt att du är en sån stark människa som klarar allt, som jag är imponerad ut av.
Men jag förstår att du en dag inte orkar mera.
Klart det blir tungt för dig.

Stackare o kämpa så hårt.
Denna års tid är verkligen inte rolig.

http://eriikapettersson.blogg.se

 

Kim

16 december 2012 22:20

Ja fy va jobbigt det kan bli ibland!
Så passa på och klaga och kräkas på allt, det kan vara rätt skönt att få göra det ordentligt ibland!

Jobbigt med långhårig hund och snö, finns det ingen typ teflon spray man kan ha på så inte snön kan fastna....?Kanske nåt att uppfinna :))

Hoppas det känns bättre i morgon!
Själv hoppas jag att jag kan känna lite mer entusiasm i morgon med Nelly-monster...

http://varmt.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ja, som rubriken säger så börjar jag fundera om jag är det och alltid varit det. Kan liksom inte tacka nej till jobb utan att må dåligt, få lite ångest. Samtidigt så får jag lite ångest över att jag inte är hemma med barnen, som visserligen är stora ...

Efter att ha tittat igenom ett antal inlägg från folk som vill bli medryttare så funderar jag allt mer på varför de inte väljer att skaffa egen häst. De har oftast en lång önske (krav) lista på hur hästen ska vara och vad de ska få göra med hästen, v...

Tiden, den tiden. Ibland rusar den iväg och man kan inte förstå var den tog vägen eller hur den kunde å så fort. Ibland går det sakta, så sakta, som om någon limmat fast visaren på klockan. I april 2019 så bestlutades att vi skulle bli med stor häst ...

Jag tillhör den där gruppen med människor som alltid försöker vara snäll, ställa upp för andra, fixa och dona för att allt ska lösas på bästa sätt, inga krav på att andra på något sätt ska betala tillbaka det, bara alla är nöjda så är jag också nöjd ...

Om det var halvtid i förra inlägget så borde det ju vara heltid i detta. Ett år är avslutat oh vi har tagit tre kliv in i nästa decennium. Jag antar att detta år och decennium kommer att innehålla skratt, tårar, frustration och allt annat som de övri...