Nu har jag haft några underbara hästiga dagar, tiden har funnits och ett lugn hos mig. Underbart! Ryggen har krånglat, men några turer på Secret och den är som ny igen. Jag behöver verkligen ridningen för att må bra både fysiskt och psykiskt.

Barnen förslog en ridtur idag, det hör inte till vanligheterna. Oftast är det jag som frågar, de tackar visserligen sällan nej, men vi har diskuterat lite hemma om det här med att själv ta initiativet. De hjälper mig massor i stallet, mockar utan att jag behöver säga, fodrar, hjälper till vid in och utsläpp, borstar hästarna, myser med dem, men som sagt, föreslå en ridtur...Mycket sällan... Varför?? Jag tvivalr ju inte på att det finns ett intresse och när de rider har de ju jätte kul. Så varför?? Sprang på en kompis här om veckan som sa ungefär samma sak, kanske är det för att det är så enkelt för dem, eftersom vi har det egentliga intresset, eller har vi bara skämt bort dem?! Fast ser dem inte som direkt bortskämda när de glatt hjälper till med grovjobbet... Nåväl, idag skulle det minsann ridas. Prins och Zabina... Zabina och jag hade ett tjejsamtal och vi bestämde oss för att dra ner på snacksen... Snart passar inte dem bomlösa sadeln på henne...   Och jag tycker nog att mina ridbyxor stramade lite nu... Prins har nog ätit någon turbo mat, när hans lilla medryttare red här omdagen så knatade han på så grannen fick bromsa honom hela tiden och idag var de låååångt före oss...

Se så han traskar på..

Och här kommer vi!

Hmmm, ser ut som om någon försöker sno mitt troll....

Kom till mamma istället...   Vackrast!!

När jag lite senare på kvällen lade mig ner för att sova en stund innan nattjobbet så började jag fundera på hur mycket man går egentligen... Jag går HELA dagarna, tycker jag. Kliver upp på morgonen, går ut och fodrar, släpper ut, går ut en längre promenad med hundarna, fixar stallet, går ner med mat mm åt dem, går omkring inne och dammsuger, häger tvätt, plockar mm, går ute igen efter mellis med barnen, går en kortis med hundarna, går med mat åt hästarna, hämtar från hagar, går med barnen när de rider, går, går, går.... Hur mycket går ni?? Den här tiden på året tycker jag är värst. Under den lite kallar tiden har de fri tillgång på foder, men inte nu innan det frysit i backen. Ett evigt passande och gående... Jobbar jag på det så går jag ju en hel del där också.    Inte för att det skadar, men ibland förstår jag att fötterna känns som bly.

På hemvägen från uteritten idag så kom timmerbilen, han som kör jobbar med all sannolikhet på ackord, eller så finns det ingen broms på just hans bil... Och trots 2 barn på 2 ponnyer, så bromsade han inte! Vi var ca 2 meter från en liten avfart, så hade han bromsat så hade vi kunnat gå in där, istället så kanske han lättade lite på gasen, men lik förbannat så dundrade han på framåt. Prins är ju en klippa och traskade oberört vidare, men fröken Zabina blev lite orolig och inte var det till någon hjälp att killarna sprang som rädda små harar i hagen bakom bilen... Hur tänker man när man bara dunkar förbi med ett stort skramlande fordon??? Är det för mycket begärt att bromsa så man hinner in på en avfart?? Blir så trött på idioter!

Ha en toppen dag!

Skriver

Kerstin

 

Anna

10 november 2011 06:28

Det låter som en trevlig dag:)

Kan inte annat än hålla med om STORA fordon!!! Blir så otroligt less när de INTE förstår att det faktisk KAN hända grejer med hästar!!! När de sedan t.o.m SER att hästen blir stressad och INTE kan sakta ner?? Kanske borde skicka dem på charmkurs;) Ibland funderar jag på om man kanske ska ringa upp arbetsgivaren i mitt fall Trafikverket (väghyveln) för att ifrågasätta lite hur förarna tänker när de träffar på hästar efter en väg...kan ju aldrig skada!!!

Vilket tur att det gick bra för er!!

Mvh Anna & Tabasco:)

http://www.anaby.bloggplatsen.se

 

Marie

10 november 2011 07:53

Vilka härliga bilder! Gillar att Hannas hjälm är på sne....

http://stallbrannebo.blogg.se

 

Erika

10 november 2011 13:54

SV:
Allt gick bra. :)
Mer om dagen finns i långt inlägg haha..

http://eriikapettersson.blogg.se

 

marie

10 november 2011 14:36

ÅH!!! Timmerbilar, mjölkbilar o jägare !!!! Innanför pannbenet är det tomt !! När Ida var liten o red sin lilla O´boy så blev hon omkörd av mjölkbilen i en rasande fart, ponnykraken blev livrädd o liten Ida flög av... Som tur är visste jag vart bilen var på väg o skällde ut killen som körde efter noter !! Jägare o timmerbilar kör vi ifatt o gör detsamma med dom, hehe....Gissa om dom kryper förbi här nu =)

http://flaret.blogg.se

 

Anna

10 november 2011 23:34

Svar:Han gör sig rätt så bra på kort med sitt stora huvud...den gode T:D Hi hi!!

Jag tycker helt klart att du SKA ringa om han har gjort samma sak flera ggr!! Har du dessutom regnr så borde det INTE vara några problem att få tag på rätt människa. Har man inte regnr måste det gå lika bra att säga vägsträcka, datum och tid...så ska nog chaffören kunna "spåras" och pratas förstånd med innan en olycka händer!!!

Har man både reflexjacka på sig själv och reflextäcke på hundarna...DÅ SYNS MAN REJÄLT NÄR EN BIL KOMMER!!! L-O har samma sak när han är ute med våra hundar!!

Mvh Anna & Tabasco:)

http://www.anaby.bloggplatsen.se

 

Anna

10 november 2011 23:36

Svar:Helt rätt att du sjukskrev dig när du inte mår bra!!! Krya på dig!! Hoppas att du mår bättre nu!!!

Mvh Anna & Tabasco:)

http://www.anaby.bloggplatsen.se

 

Nina

13 november 2011 05:03

Vilket härligt ljus det är på Sullivan-bilderna. Jag älskar det där gyllene ljuset som kan uppstå vissa kvällar, det är som om hela naturen badar i guld :)

http://stallskogalund.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ja, som rubriken säger så börjar jag fundera om jag är det och alltid varit det. Kan liksom inte tacka nej till jobb utan att må dåligt, få lite ångest. Samtidigt så får jag lite ångest över att jag inte är hemma med barnen, som visserligen är stora ...

Efter att ha tittat igenom ett antal inlägg från folk som vill bli medryttare så funderar jag allt mer på varför de inte väljer att skaffa egen häst. De har oftast en lång önske (krav) lista på hur hästen ska vara och vad de ska få göra med hästen, v...

Tiden, den tiden. Ibland rusar den iväg och man kan inte förstå var den tog vägen eller hur den kunde å så fort. Ibland går det sakta, så sakta, som om någon limmat fast visaren på klockan. I april 2019 så bestlutades att vi skulle bli med stor häst ...

Jag tillhör den där gruppen med människor som alltid försöker vara snäll, ställa upp för andra, fixa och dona för att allt ska lösas på bästa sätt, inga krav på att andra på något sätt ska betala tillbaka det, bara alla är nöjda så är jag också nöjd ...

Om det var halvtid i förra inlägget så borde det ju vara heltid i detta. Ett år är avslutat oh vi har tagit tre kliv in i nästa decennium. Jag antar att detta år och decennium kommer att innehålla skratt, tårar, frustration och allt annat som de övri...